Att vandra i den svenska naturen bjuder på många fantastiska upplevelser, och ibland korsas våra stigar med några av dess mest mytomspunna invånare – ormarna. För många väcker dessa kräldjur starka känslor, från fascination till rädsla. Genom att öka vår kunskap om vilka arter som finns, hur vi känner igen dem och hur vi bäst beter oss vid ett möte, kan vi förvandla eventuell oro till respektfull nyfikenhet. Den här artikeln är tänkt som din guide till identifiering och säkerhet, så att du kan njuta fullt ut av dina naturupplevelser.
Våra svenska ormar – en översikt
I Sverige har vi faktiskt bara tre inhemska ormarter: huggormen (Vipera berus), snoken (Natrix natrix) och den mer sällsynta hasselsnoken (Coronella austriaca). Av dessa är det endast huggormen som är giftig för oss människor. Det är också viktigt att komma ihåg att alla våra ormar, precis som alla grod- och kräldjur i Sverige, är fridlysta sedan år 2000. Det innebär att vi inte får döda, skada eller fånga dem. Ibland kan man även stöta på kopparödlan (Anguis fragilis), som trots sitt ormliknande utseende faktiskt är en benlös ödla. Den är helt ofarlig och känns igen på att den kan blinka med sina ögonlock, något ormar inte kan göra, samt att den rör sig stelare än en orm.
Identifiering – nyckeln till trygghet och respekt
Att kunna skilja våra svenska ormar åt är A och O, inte bara för din egen säkerhets skull utan också för att visa hänsyn till dessa fascinerande djur. De olika arterna har distinkta kännetecken, även om färg och teckning kan variera en del. Under mina många turer har jag lärt mig att titta efter en kombination av drag snarare än att stirra mig blind på en enskild detalj. Det handlar om huvudform, pupiller, mönster och ibland även beteende. En bra grundregel är att om du är osäker, håll alltid ett respektfullt avstånd.
Bilden ovan visar huvudet på en snok, där man ibland kan se intressanta färgvariationer, särskilt som här när ögat är blåaktigt vilket indikerar att den snart ska ömsa skinn. Detaljer som fjällens utformning och huvudets form är viktiga för artbestämning. För den som vill fördjupa sig ytterligare i de specifika skillnaderna, särskilt mellan de vanligaste arterna huggorm och snok, finns det utmärkta guider att tillgå, exempelvis kan man se skillnad på snok och huggorm genom att studera flera kännetecken.
Huggormen (Vipera berus) – den giftiga skönheten
Huggormen är vår enda giftiga orm och den som oftast väcker mest respekt, och ibland oro. Den är dock en viktig del av vårt ekosystem. Den känns oftast igen på sitt karaktäristiska mörka sicksackband längs ryggen, även om helt svarta (melanistiska) individer förekommer, särskilt i kustnära områden och på öar. Huvudet är relativt brett och trekantigt, tydligt avsatt från kroppen, vilket beror på att giftkörtlarna sitter baktill. Ett säkert kännetecken, om man kommer tillräckligt nära för att se det, är dess pupiller som är vertikala och spaltformade, likt en katts. Hanarna är oftast grå med svart mönster, medan honorna tenderar att vara brunaktiga eller gulaktiga med mörkare mönster. Vuxna huggormar blir vanligen upp till cirka 65-80 cm, även om enstaka individer över en meter har observerats. Deras gifttänder är relativt korta, cirka 4-5 mm, och kan sällan bita igenom kraftiga skor eller stövlar.
Huggormen trivs i soliga och öppna miljöer som mossmarker, ljunghedar, skogsbryn, vägrenar och ängs- och åkerkanter. Den undviker tät skog. Eftersom den är växelwarm behöver den solen för att reglera sin kroppstemperatur, och man ser den ofta solbada, särskilt på våren efter vinterdvalan. Då kan man hitta dem på soliga sydsluttningar eller i områden med stenar och hål i marken. Huggormen är generellt inte aggressiv mot människor. Den hugger oftast bara i självförsvar om den blir överraskad, trampad på eller känner sig trängd. En vanlig myt är att unga huggormar (äspingar) skulle vara giftigare än vuxna, men detta stämmer inte – större ormar har helt enkelt en större mängd gift.
Snoken (Natrix natrix) – den vanliga och ofarliga simmaren
Snoken, eller vanlig snok som den också kallas, är vår vanligaste och ofta största orm. Den är helt ofarlig för människor. Det tydligaste kännetecknet är oftast de ljusa, gulvita eller ibland orangea, halvmånformade fläckarna på vardera sida av nacken, precis bakom huvudet. Dessa fläckar kan dock ibland vara otydliga eller saknas helt hos vissa individer, särskilt hos den underart som kallas gotlandssnok eller hos helsvarta exemplar. Snokens huvud är mer ovalt och mindre tydligt avsatt från kroppen jämfört med huggormens, och dess pupiller är runda. Färgen varierar från gröngrå till brun eller svart, ofta med små mörkare prickar längs kroppen. Snoken har stora, glansiga fjäll på huvudet. Den är en skicklig simmare och hittas ofta i närheten av vatten där den jagar groddjur och fisk. En vuxen snok kan bli ganska lång, honorna kan nå uppåt 120 cm, medan hanarna är något mindre.
Om en snok känner sig hotad kan den uppvisa ett par intressanta försvarsbeteenden. Den kan spela död genom att lägga sig på rygg med tungan hängande ut ur munnen. Den kan också spruta ut en illaluktande vätska från sina analkörtlar, en doft som enligt min erfarenhet kan vara ganska svår att få bort från kläderna! Snoken är generellt skyggare än huggormen och flyr oftast snabbt om den blir störd. Man ser ofta bara svansen försvinna in i vegetationen.
Hasselsnoken (Coronella austriaca) – den sällsynta och diskreta
Hasselsnoken är vår mest sällsynta orm och lever ett mer tillbakadraget liv. Den är, precis som snoken, helt ofarlig för oss. Den är mindre än de andra två arterna, oftast mellan 60 och 70 cm lång, men kan bli upp till 80 cm. Grundfärgen är vanligtvis brunaktig eller gråaktig, och istället för huggormens sicksackmönster har den två längsgående rader av mörka fläckar eller band på ryggen. Ett tydligt kännetecken är ett mörkt, brunsvart band som löper från näsborren, genom ögat och bakåt på sidan av huvudet. På ovansidan av huvudet har den ofta en större, mörk teckning. Liksom snoken har hasselsnoken runda pupiller. Dess fjäll är släta, vilket gett den namnet ’slätsnok’ på vissa håll. Den trivs i torra, solexponerade biotoper med gott om gömställen, som stenrösen, klipphällar och tät markvegetation. Man hittar den främst i södra Sverige, längs kusterna och kring de stora mellansvenska sjöarna, inklusive Öland och Gotland.
Kopparödlan (Anguis fragilis) – ormlik men inte en orm
Slutligen har vi kopparödlan, som många felaktigt tar för en orm. Den kallas ibland ’kopparorm’ eller ’ormslå’. Den är dock en ödla utan ben. Den skiljer sig från ormarna genom att den har ögonlock och kan blinka, vilket ormar inte kan. Dessutom har den små fjäll över hela kroppen, även på undersidan, medan ormar har breda bukfjäll. Kopparödlan rör sig också stelare och mindre smidigt än ormarna. Den är helt ofarlig och ett trevligt inslag i vår fauna, blir upp till 45 cm lång och trivs i igenvuxna områden som fuktiga lövskogar och trädgårdar.
Säkerhetstips för vandringen – möten med ormar
Under mina många år i fält har jag lärt mig att det bästa sättet att hantera möten med ormar är med lugn och respekt. Ormar är generellt skygga och vill helst undvika konfrontation. De attackerar sällan människor om de inte känner sig direkt hotade. Ofta har ormen redan känt av vibrationerna från dina steg och hunnit dra sig undan innan du ens sett den.
För att minimera risken för oönskade närkontakter finns det några enkla försiktighetsåtgärder du kan vidta:
- Bär höga kängor eller stövlar och långbyxor, särskilt när du rör dig i högt gräs, snårig terräng eller områden där du vet att det finns gott om orm. Huggormens korta tänder har svårt att tränga igenom kraftigare material.
- Var uppmärksam på var du sätter fötterna och händerna. Undvik att sticka ner händerna i jordhålor, stenrösen eller täta buskage utan att först ha inspekterat platsen.
- Trampa gärna lite extra hårt i marken om du går genom oländig terräng. Vibrationerna kan varna ormen så att den hinner flytta på sig.
- Om du ser en orm, stanna upp, håll avstånd och ge den möjlighet att dra sig undan. Försök aldrig att fånga, peta på eller på annat sätt störa den.
- Om du har en orm på din tomt, kom ihåg att de är fridlysta. Försök i första hand att göra tomten mindre attraktiv för dem genom att hålla gräset kort och undvika rishögar och dylikt nära huset. Endast om en huggorm befinner sig på tomten och utgör en risk får den försiktigt fångas och flyttas några kilometer bort. I sista hand får den avlivas, men det bör undvikas.
Om olyckan är framme – agerande vid huggormsbett
Trots all försiktighet kan ett huggormsbett inträffa. Det är viktigt att veta att även om ett huggormsbett kan vara allvarligt, är det mycket sällan livshotande för en frisk vuxen person i Sverige. Dödsfall är extremt ovanliga, i genomsnitt endast vart åttonde år. Ungefär 200-300 personer söker läkarvård för huggormsbett varje år, och i upp till 30 procent av fallen är det ett så kallat ’torrbett’, där ormen bitit utan att injicera något gift.
Symptomen vid ett huggormsbett kan variera. Ofta känns bettet som ett hårt slag eller en getingsticksliknande smärta. Bettstället, som oftast syns som två små prickar med 6-9 mm mellanrum, kan svullna, rodna och bli missfärgat. Andra möjliga symptom är yrsel, illamående, kräkningar, buksmärtor och hjärtklappning. Svullnaden kan sprida sig och ibland bli omfattande.
Om du eller någon i ditt sällskap blir biten av en huggorm, är det viktigt att agera lugnt och korrekt:
- Håll den bitna kroppsdelen så stilla som möjligt, helst i högläge om det är en arm eller ett ben. Rörelse kan påskynda spridningen av eventuellt gift i kroppen.
- Kontakta omedelbart sjukvården genom att ringa 112. Berätta vad som hänt och var ni befinner er. Alla som blivit huggormsbitna bör bedömas av läkare.
- Försök INTE att suga ut giftet, skära i bettstället, klämma runt såret eller lägga ett avsnörande förband. Dessa åtgärder kan förvärra skadan.
- Ta av smycken, klockor eller åtsittande kläder från den bitna kroppsdelen innan den svullnar.
- Vila och undvik fysisk ansträngning.
Barn, gravida kvinnor, äldre personer och personer med nedsatt allmäntillstånd eller allergi mot ormgift löper större risk för allvarliga reaktioner och ska alltid transporteras till sjukhus så snabbt som möjligt. För rådgivning kan Giftinformationscentralen kontaktas (vid akuta fall via 112, annars på telefon 010-456 67 00).
Ormarnas roll i naturen och vikten av fridlysning
Det är lätt att fokusera på den potentiella faran med huggormen, men det är viktigt att komma ihåg att alla våra ormar spelar en betydelsefull roll i ekosystemet. Huggormen är en effektiv jägare av smågnagare som sorkar och möss, och hjälper därmed till att hålla deras populationer i schack. Snoken är en viktig predator på groddjur och fisk, medan den mer sällsynta hasselsnoken bland annat äter ödlor och ibland till och med andra ormar. De är alla en del av den biologiska mångfalden som gör vår svenska natur så rik och varierad.
Att alla svenska ormar är fridlysta är ett viktigt skydd. Det innebär att vi har ett ansvar att inte skada dem eller förstöra deras livsmiljöer. Genom att lära oss mer om dem och deras beteende kan vi samexistera på ett bättre sätt. Under mina turer har jag ofta stannat upp för att stilla betrakta en solande snok eller en huggorm som sakta ringlar iväg. Det är ögonblick som berikar naturupplevelsen och påminner om den vilda skönhet som omger oss.
Med kunskap och respekt i ormarnas marker
Att vandra i svensk natur innebär att vi är gäster i djurens hem. Möten med ormar kan vara spännande och lärorika, förutsatt att vi närmar oss dem med rätt kunskap och en stor dos respekt. Istället för rädsla, låt nyfikenheten leda vägen. Genom att kunna identifiera de olika arterna och förstå deras beteende kan du känna dig tryggare och samtidigt bidra till att skydda dessa fascinerande varelser. Nästa gång du ser en orm på din vandring, stanna upp en stund på behörigt avstånd och uppskatta mötet. Det är ännu en påminnelse om den fantastiska och komplexa natur vi har förmånen att vistas i. Fortsätt utforska, fortsätt lära och framför allt, fortsätt njuta av allt det vackra den svenska naturen har att erbjuda, slingrande vänner inkluderade.
